I korthet föreslår Finanspolitiska rådet en återgång till en skattesats som infördes för snart två årtionden sedan. Taxeringsvärdena är dock många gånger högre i dag, vilket leder till att den nya fastighetsskatten skulle chockhöja boendekostnaderna för landets småhusägare.
År 2001 ledde en fastighetsskatt på 1,2 procent till att ägare av fristående småhus i Stockholm betalade 24.000 kronor i fastighetsskatt i snitt per år i dagens penningvärde. Med samma skattesats skulle nivån i dag hamna på 78.000 kronor per år. I Kiruna skulle nivån bli 13.000 per år, i Umeå 25.000, i Malmö 40.000 och i Göteborg 50.000 kronor.
En analys av hushållens förmåga att klara av denna skattereform tycks lysa med sin frånvaro. Vi befarar att reformen skulle minska konsumtionen och sätta igång en kraftig nedgång av bostadspriserna. Vissa hushåll skulle behöva belåna sig för att betala den nya fastighetsskatten. Risken är uppenbar att reformen startar en generell ekonomisk nedgång.
Redan ekonomiskt pressade barnfamiljer skulle ställas inför en ekonomisk situation som många inte skulle klara av. Därför föreslås begränsningsregler så att vissa med lägre inkomster inte ska drabbas alltför hårt. Men då skapas ett annat problem: fastighetsskatten omvandlas till en förtäckt inkomstskatt. Detta strider med Januariavtalets intentioner och villkor för att Centerpartiet och Liberalerna skulle ge regeringen sitt stöd.
Notera också att ekonomisk forskning visar att de högsta marginalskatterna i Sverige är så skadliga för ekonomin, att de inte ens ökar den offentliga sektorns intäkter. Finanspolitiska rådet har inte redovisat studier om hur samhällsekonomin påverkas av en indirekt inkomstskatt via fastigheten.
Dagens fastighetsavgift drar in mer pengar till den offentliga sektorn än vad den gamla fastighetskatten någonsin gjorde.
Enligt Göran Persson avgjorde fastighetsskatten 2006 års val. Alliansen tog makten och sänkte fastighetsskatten till 0,75 procent av taxeringsvärdet och dessutom infördes ett tak som indexeras i takt med det allmänna löneläget. Eftersom både taxeringsvärden och tak har ökat sedan reformen, drar dagens fastighetsavgift in mer pengar till den offentliga sektorn än vad den gamla fastighetskatten någonsin gjorde. I år ligger skattetrycket på 17 miljarder. År 2007 – då gamla fastighetsskatten var som högst – låg skattetrycket på 13,5 miljarder. Vi menar att dagens system fyller sin funktion och bör behållas.
Den gamla skatten var impopulär då den var oförutsägbar. Om grannen renoverade sitt hus och sålde det dyrt ökade fastighetsskatten kraftigt. Människor drevs från sina hem. Med de förslag som Finanspolitiska rådet för fram i sin artikel skulle vi få se en återgång till en oförutsägbar skatt, eftersom den dessutom föreslås variera i takt med ”statslåneräntan plus ett pålägg”.
Finanspolitiska rådet föreslår vidare att avkastningen som genereras genom ägt boende likställs med avkastningen på finansiella tillgångar. Villaägarnas Riksförbund har i en rapport nyligen visat att just detta är något som skiljer ekonomers syn på fastighetsskatt från vanliga människor. En småhusägare ser inte sitt boende som en finansiell investering som lika gärna kunde ha gjorts i aktier. Boendet är framför allt en trygghet och en plats där barnfamiljer och andra ingår i en större gemenskap.
Den breda medelklassen har dessutom mycket av sitt sparande i det egna hemmet. Finanspolitiska rådets förslag skulle stärka det existerande problemet med att många hushåll i landet har ett begränsat sparande. Det finns med andra ord många skäl att ifrågasätta Finanspolitiska rådets utspel.
Om syftet är att bromsa skuldutvecklingen, finns dessutom mer beprövade metoder att ta till. Finansinspektionen kan dels införa hårdare kreditregleringar på landets banker. Dels kan Riksbanken ta mer hänsyn till skuld- och prisökningen på bostäder när de bestämmer styrräntan, så som de gjorde innan år 2014.
Stefan Johansson, samhällspolitisk chef, Villaägarna
Nima Sanandaji, utredare