Trots att de flesta vill kunna äga sin egen bostad syftar det skattepolitiska förslag som nyligen lades fram till att göra det svårare för privat ägande av bostad. Det nygamla förslaget till fastighetsskatt, som också är tänkt att omfatta bostadsrätter, skulle chockhöja boendekostnaderna för landets småhusägare och bostadsrättshavare. Det skulle få genomgripande konsekvenser för den enskilda, men också för landets bostadsmarknad i stort. Någon sådan konsekvensanalys tycks dock inte ha gjorts.
Nära 50 000 i skatt med taxeringsvärde på 5 miljoner
Finanspolitiska rådet motiverar sina reformförslag med att det idag är svårt för den individen att beräkna förändringen av nettoinkomsten om bruttoinkomsten förändras. (Ett enklare och effektivare skattesystem, sidan 4). Därför vill de se mer likformighet i beskattningen. Deras egna förslag är dock allt annat än begripliga. Fastighetsskatten ska exempelvis utgå ifrån ett ”tioårigt medelvärde av statslåneräntan plus två procent”. Detta multipliceras sedan med 30 procent. Därefter tar man denna summa, i år 0,97 procent, och multiplicerar den med taxeringsvärdet. Då får man fram fastighetsskatten. Inte en helt enkel beräkning, men i år skulle fastighetsskatten hamna på 9 700 kronor för ett småhus taxerat till 1 miljon. Ligger taxeringsvärdet på 5 miljoner kronor blir skatten 48 500 kronor per år, en stor förändring i en familjs privatekonomi.
Stora konsekvenser när priserna på hus faller
Fastighetsskatten skulle i ett slag öka med ca 60 procent till 28,8 miljarder kronor för landets småhusägare i ”förslag B”. Trots denna massiva ökning för Finanspolitiska rådet inga resonemang kring hur den svenska bostadsmarknaden skulle påverkas om deras förslag blev verklighet. I den ekonomiska litteraturen kan man dock läsa hur olika reformer på 90-talet bidrog till boprisfall, när ”århundradets skattereform” genomfördes (Skattereformen 1990-1991, sidan 10). För varje procentenhet som ränteavdraget sänktes, sjönk bostadspriserna med ungefär en procent. På samma sätt skulle bostadsmarknaden påverkas mycket kraftigt om fastighetsskatten går från dagens tak på 8 349 kronor per år till exemplet ovan på 48 500 kronor.
Både 90-talskrisen och finanskrisen på 00-talet påminner om hur allvarligt det är när bostadsmarknaden kraschar. När bostadspriserna faller, väljer människor att avstå konsumtion, vilket i sin tur gör att företag börjar gå dåligt. Arbetslösheten ökar. Det blir en ond spiral nedåt. På 90-talet spred sig problemen på bostadsmarknaden djupt in på finansmarknaden. 1993 förstatligades Nordbanken via bankstödsnämnden, efter att banken hamnat på obestånd. Statens bankstöd uppgick under 90-talet till totalt 104 miljarder kronor (Vad blev notan för 1990-talets
bankstöd? sidan 50).
Kraftiga prisfall på bostadssidan leder till både höga privatekonomiska och samhällsekonomiska kostnader som tar decennier att återhämta sig ifrån (Basel III – vad och varför? sidan 70). Vi ser redan nu vilka effekter som uppstår i samhället när vi slutar konsumera. Det vore klädsamt om Finanspolitiska rådet tog fram gedigna konsekvensutredningar när förslag läggs, så att inte politiker av okunskap begår liknande misstag som när ”århundradets skattereform” genomfördes på 90-talet.
Ett hus ger inga inkomster
Finanspolitiska rådet skriver att samhällsekonomiska kostnader uppstår när varor och tjänster av samma slag beskattas olika. Därför vill de att köp av hus ska likställas med köp av en finansiell tillgång. De menar att en person som bor i en hyresrätt och som investerar i en finansiell tillgång i annat fall missgynnas, eftersom aktier beskattas hårdare än småhus. Resonemanget är långsökt. Ett småhus och en finansiell tillgång är inte ”av samma slag”. Småhus köps inte på spekulation, utan för att familjen ska ha någonstans att bo. En finansiell tillgång däremot, köps för att få ekonomisk avkastning. Därför är det rimligt att beskattningen skiljer sig åt.
Den stora förändringen i Finanspolitiska rådets förslag ligger dock på ett mer principiellt plan. De föreslår att den löpande boendebeskattningen ska öka och att beskattningen vid försäljning ska minska. Men det var just den höga löpande beskattningen som urholkade den gamla fastighetsskattens legitimitet. Ett hus bor du i. Det är där du ser dina barn växa upp och dina föräldrar åldras. Det finns förståelse bland befolkningen för att beskatta inkomster. Men hus genererar inga inkomster. För den som har ett hus med högt taxeringsvärde, men låga inkomster, kan fastighetsbeskattningen innebära att du drivs från hus och hem. En sådan konfiskatorisk beskattning saknar folklig förankring.
Slår hårt mot husägare med små marginaler
Att människor skulle ha möjlighet att äga sin egen bostad var länge ett uttalat politiskt mål både till höger och vänster. Inom arbetarrörelsen eftersom egna hem skulle befria arbetarna från “hyresslaveriet”, på den borgerliga sidan eftersom enskilt ägande ansågs främja ansvarstagande, marknadsekonomi och medborgarinflytande genom “ägardemokrati”. Att det Finanspolitiska rådet nu förespråkar chockhöjning av skatter på ägande är ett dråpslag framförallt mot dem med små marginaler som vill äga sin bostad. Att liberala ledarsidor som DN och Expressen liksom socialdemokratiska tankesmedjor som Tiden sluter upp bakom denna linje visar på en historielöshet som inte bådar gott för Sveriges hushåll.
Räkna ut din fastighetsskatt enligt Finanspolitiska rådets förslag:
Innan fastighetskatten avskaffades 2008 betalade småhusägare 1 procent av taxeringsvärdet i skatt. Det fanns även en begränsningsregel som innebar att vissa hushåll inte skulle behöva betala mer än 4 procent av årsinkomsten. Finanspolitiska rådet och många samhällsdebattörer argumenterar för en återgång till liknande system. Om Finanspolitiska rådets förslag skulle gå igenom, hamnar skatten på nivåer som du ser när du knappar in dina värden nedan.
Det nya förslaget
Lars Anders Johansson, Samhällspolitisk expert
Håkan Larsson, Chefekonom
