Efter Vänsterpartiets besked i Ekots lördagsintervju om att partiet vill utreda en återinförd statlig fastighetsskatt väcks minnen från ett system som var både oförutsägbart och orättvist. Då beskattades villaägare för värdeökningar som bara fanns på pappret. Det skapade en oro för att inte kunna bo kvar i sitt hem. Vi kan inte gå tillbaka dit.
Vänsterpartiet säger sig vilja återinföra en statlig fastighetsskatt riktad mot dyrare villor och bostäder. Tidigare har de föreslagit extra skatt på bostäder värda över 5 miljoner kronor och nu talar de om nivåer kring 13 miljoner och uppåt. Men frågan handlar om betydligt mer än beloppsgränser. Vet inte Vänsterpartiet att villaboende redan är skattemässigt missgynnat?
Fastighetsskatten är inte så effektiv som förespråkarna hävdar
Fastighetsskatten brukar ofta kallas ekonomernas favoritskatt eftersom den anses vara effektiv. Argumentationen tar avstamp i det faktum att fastigheter inte kan flyttas utomlands och att utbudet därmed inte påverkas av en skatt. Det stämmer att markutbudet är konstant men det betyder inte att fastighetsskatten är effektiv.
Fastighetsskatten påverkar människors beteenden precis som andra skatter och det leder till samhällsekonomiska förluster och ineffektivitet. En hög fastighetsskatt pressar ned marknadsvärdet eftersom köpare räknar in den framtida skattebelastningen i priset de är villiga att betala. Samtidigt baseras skatten på marknadsvärdet. Ju högre skatten blir, desto lägre blir marknadsvärdet och därmed också skatteintäkterna.
Beskattning av pappersvärden skapar otrygghet
Ett betydande problem med fastighetsskatten är att man beskattar ett uppskattat värde snarare än faktiska inkomster. När priserna stiger i ett område kan man bli rik på papperet utan att ha fått mer pengar i plånboken. När villaägare inte har råd att betala den löpande skatten uppstår ett legitimitetsproblem. Det här är en mycket viktig fråga. Det handlar om trygghet och rätten att kunna bo kvar i sitt hem. Det är orimligt att behöva flytta på grund av prisutvecklingen i närområdet. Den osäkerheten är en betydande samhällsekonomisk kostnad.
Vänsterpartiet menar att problemet när skatten blir för hög i förhållande till inkomsten ska kunna hanteras genom olika former av begränsningsregler. Det kan till exempel handla om ett tak för hur stor andel av inkomsten som fastighetsskatten får utgöra eller om lättnader för hushåll med låga inkomster. De vill alltså införa en progressiv beskattning av dyra bostäder i kombination med ett skydd för hushåll med låga inkomster. I praktiken är det samma sak som att införa en extra inkomstbeskattning för de som bor i villa.
Begränsningsregler förändrar hur fastighetsskatten fungerar i praktiken och leder naturligtvis till beteendeförändringar och effektivitetsförluster. När vissa hushåll skyddas genom inkomsttak eller särskilda lättnader påverkas förutsättningarna för ägande. Skatten styr vilka som kan och vill bo i vilka områden. Det påverkar i sin tur hur bostadsbeståndet används. En begränsningsregel riskerar dessutom att skapa en situation där man skriver över fastigheten på den i familjen som har lägst beskattningsbar inkomst i syfte att kringgå skatten. Begränsningsregler skapar alltså ytterligare beteendeförändringar och ännu lägre effektivitet.
Sverige har redan prövat och förkastat modellen
Det vore historielöst att bortse från de erfarenheter Sverige har av problem till följd av fastighetsskatt. Skatten som avskaffades 2007 var hårt kritiserad och upplevdes som orättvis och oförutsägbar. Det ledde till ökade boendekostnader och en oro för att människor skulle behöva lämna sina hem när skatten blev för hög i förhållande till betalningsförmågan. Det var just dessa erfarenheter som låg bakom att fastighetsskatten avskaffades och ersattes av en kommunal fastighetsavgift med tak.
Om Vänsterpartiet verkligen vill ha en rättvis beskattning av boende bör utgångspunkten vara skattemässig neutralitet mellan olika boendeformer. I dag finns en tydlig obalans där villor beskattas betydligt hårdare än bostadsrätter. En vanlig villaägare i en mindre kommun betalar idag upp till sex gånger högre fastighetsavgift än en ägare till en exklusiv våning på Strandvägen i Stockholm. En rimligare lösning vore att rätta till dessa skevheter i systemet, snarare än att ytterligare öka beskattningen av den boendeform som redan är skattemässigt missgynnad.
Helen Forslind, chefsekonom på Villaägarnas Riksförbund
