Just nu pågår kommunal planering och upphandling av snöröjning inför kommande vintrar, men undantag görs för många gångbanor. Det beror på att omkring 60 procent av kommunerna har lagt över ansvaret på husägarna för att skotta gångbanorna utanför husen. Resultatet blir sämre underhåll och fler halkolyckor, där kostnaden i slutändan hamnar hos boende och sjukvård.
Föråldrat ansvar från en annan tid
Kommuner kan enligt den föråldrade snöskottningslagen, lagen med särskilda bestämmelser om gaturenhållning och skyltning, besluta att småhusägare ska ansvara för vinterunderhåll av gångbanor i anslutning till den egna fastigheten.
Historiskt går möjligheten att ålägga husägare att ta hand om underhållet av kommunernas gångbanor tillbaka till 1734 års gästgiveriförordning och 1868 års ordningsstadga. På 1700-talet fanns varken traktorer eller moderna snöplogar med sand- och saltspridning. Då var det nödvändigt att alla hjälptes åt med snöröjningen.
Runt 60 procent av Sveriges kommuner utnyttjar fortfarande möjligheten att ålägga husägare att sköta snöröjning av gångbanor. Från politiskt håll motiveras detta ofta med att kostnaderna blir lägre för kommunerna, eftersom mindre snöröjning behöver upphandlas. Många kommuner ser dock bara till kostnaden i den egna bokföringen, trots att de vet att husägares snöröjning av gångbanor fungerar sämre än om kommunen hade ansvarat för detta.
Kvaliteten på snöröjningen och halkbekämpningen varierar kraftigt. Vissa husägare sköter detta mycket bra, andra halvbra, medan en grupp varken skottar eller halkbekämpar. Orsakerna är många. Vissa är bortresta eller på jobbet, andra känner inte till att de ansvarar för gångbanan, medan äldre och sjuka inte klarar av arbetet. Det finns också personer som av olika skäl inte gör det alls.
Resultatet blir att många gångbanor endast snöröjs eller halkbekämpas delvis. Framkomligheten försämras samtidigt som risken för halkolyckor ökar.
Halkolyckor kostar samhället miljarder
Enligt Statens väg- och transportforskningsinstitut skadas omkring 1 000 personer varje år allvarligt vid fallolyckor på gångbanor. Med allvarligt skadade avses personer som bedöms få en invaliditetsgrad på minst 1 procent. Blåmärken, stukningar, hjärnskakningar eller ben- och armbrott utan bestående men räknas alltså inte in i statistiken. De flesta skadade har fallit på grund av halka och bristande underhåll.
Fallolyckor på gångbanor kostar samhället omkring 6,6 miljarder kronor varje år. Samtidigt lägger staten och kommunerna cirka 3,5 miljarder kronor om året på vinterväghållning av vägar, gångbanor och cykelbanor.
Kostnaderna för fallolyckorna hamnar dock inte hos kommunerna. De betalas i stället av regionerna, försäkringsbolagen, Försäkringskassan, arbetsgivarna och de skadade själva. Kommuner kan därmed minska sina egna kostnader samtidigt som andra delar av samhället får ta konsekvenserna.
Kommunerna behöver ta ansvar för gångbanorna
Kommuner som nu upphandlar snöröjning inför kommande vintrar bör därför även handla upp snöröjning för gångbanor som husägare hittills har haft ansvar för.
Mycket talar dock för att detta inte kommer att ske. Så länge kommunerna kan fatta beslut som minskar de egna kostnaderna och samtidigt skicka sjukvårdsräkningen vidare till andra, kommer många fortsätta att lägga ansvaret på husägare.
Allt kan dock inte mätas i pengar. Hänsyn måste också tas till det mänskliga lidande som bristande snöröjning orsakar. Regeringen behöver därför ta bort möjligheten för kommuner att ålägga husägare att sköta gångbanor.
Ulf Stenberg, chefsjurist på Villaägarnas Riksförbund
