Dalby är en del av Lunds kommun. För länge sen var Dalby en ort i stark konkurrens med Lund. Med såväl kloster som kungsgård och ett strategiskt läge på den första platåhöjningen efter Lundaslätten var orten under medeltiden ett betydande maktcentrum i sydvästra Skåne. Omkring år 1060 inrättades biskopssäten både i Dalby och i Lund. När biskopen i Lund dog 1066 övertog Dalbybiskopen Egino Lunds stift, och Dalby upphörde därefter som självständigt biskopssäte.
Idag har Dalby lämnat tider med stenhuggande, cementvarianten Siporextillverkning och tegelbruk för att framförallt bli en pendlarort. Hit flyttade Janne Nilsson 2007 från Göteborg. Tomten han köpte låg bredvid en liten ravin i vars skuggiga botten en bäck letade sig fram. Janne kände några av ägarna till ravinen – en familj som i äldre tider haft en större gård i det som senare genom kommunens expropriering blev centrum i Dalby. Ravinen var det sista som återstod av den gamla fastigheten och släkten hade ingen praktisk användning för ravinen.
En ravin förvandlades till en del av hemmet
Janne kom överens med familjen om en nyttjanderätt och ett ansvar att hantera eventuella frågeställningar kring restfastigheten. Janne, som arbetar som organisationskonsult, fann i byggandet en källa till skaparglädje och en möjlighet att skapa platser för samtal och kontemplation. Han skulle få göra ravinen till en vacker plats. Så blev det också. Ett tolkienskt ”Vattnadal” växte genom åren fram med stenlagda gångar och broar som genom ravinen bildade entré till Jannes huvudfastighet.
Entrén uppfördes vid ravinens början och återgav på så sätt tomten en ingång från Veberödsvägen.
Stenarbetarnas fackförenings kassör bodde tidigare i huset, och hit gjorde arbetarna en avstickare på fredagarna för att betala 50 öre till A-kassan, få en stämpel, för att senare släntra vidare mot Gästis och/eller hem till familjerna.
Med åren började den åldrade ägarfamiljens medlemmar i stigande grad representeras av dödsbon. Dess siste representant tyckte efter att ha pratat med övriga släktingar att Janne skulle överta marken, i vilkens gräns han uppfört stödmurar sinnrikt integrerade med terrasser, broar, promenadstråk, en skrivarstuga och en i bäcken nedsänkt hamam, för en symbolisk ”En Krona”.
Överenskommelsen med kommunen som aldrig fullföljdes
Samtidigt fanns ett äldre problem på den motsatta sidan av Jannes fastighet: tomtkartan och detaljplanen sammanföll inte. Omkring 150 m² av hans tomt hade någon gång under 1980-talet lagts ut som gatumark i detaljplanen. Avvikelsen hindrade honom från att komma vidare med bygglov, och för att lösa situationen behövde han därför först medverka till att denna mark överfördes till kommunen.
Under 2010 arbetade Janne och kommunens företrädare fram en överenskommelse om fastighetsreglering. De cirka 150 m² av Veberödsvägen, med både gång- och cykelbana, som utgjorde en del av Jannes fastighet överläts utan ersättning till kommunen. Janne skulle i sin tur få den del av ravinen som han sedan tidigare disponerade. Det innebar i praktiken att Janne behövde fullgöra sin del innan kommunen hade lyckats lösa ägarförhållandena och få rådighet över den mark som skulle utgöra kommunens motprestation.
Den senare delen fördröjdes eftersom kommunen ännu inte rådde över hela Dalby 63:1 och fler ägare fanns än vad som tidigare varit känt. Ägarförhållandena komplicerades dessutom av att markremsan hade missats i dödsbodelningen och att dödsbodelägare hade flyttat till Spanien.
Under perioden 2010–2019 samarbetade kommunen, dess jurister och Janne för att reda ut ägarproblematiken och för att få fram servitutsavtal kring tillsyn och underhåll på plats.
På Lunds kommuns ansökan genomförde den kommunala lantmäterimyndigheten en äganderättsutredning av Dalby 63:1. Janne kallades inte till sammanträdet och togs inte upp i den slutliga sakägarförteckningen. I beslutet 2019 bedömdes både kommunens köp från 2009 och Jannes köp från 2014 som ogiltiga, trots att samme lantmätare tidigare hade sagt att frågan om bättre rätt behövde utredas civilrättsligt.
Utredningen följdes av en fastighetsreglering genom vilken kommunen fick rådighet över marken och den fastställda ägarkretsen fick sammanlagt 200 000 kronor.
Redan år 2019 valde kommunen samtidigt att inleda detaljplaneärendet PÄ 10/2019 för området. Byggnadsnämnden gav planuppdrag den 22 augusti 2019 och antog detaljplanen den 20 augusti 2020.
I kommunens egen ansökan om fastighetsreglering beskrevs markremsan som liggande i direkt anslutning till den detaljplanelagda Tegelbruksparken och att den ”upplevs därför som en naturlig del av parken”. Planområdet lades ut som allmän platsmark/park. Efter överklagande vann detaljplanen laga kraft den 21 maj 2021.
I ett internt mejl den 12 oktober 2018 skrev en då nyanställd kommuntjänsteman att en privatperson ”delvis ockuperat marken”. Bygglovsfrågan bedömdes olika vid olika tidpunkter: 2015 meddelade Stadsbyggnadskontoret att anläggningarna invid och över diket inte bedömdes kräva bygglov, medan tjänstemannen ändå i ett internt mejl den 6 april 2020 skrev att byggnaderna över diket saknade bygglov och kallade dem ”olovliga”.
Nu avgörs konflikten i tingsrätten
Lunds kommun har nu väckt talan mot Janne vid Lunds tingsrätt, mål T 1001-25, och yrkar att ett antal anläggningar eller anläggningsdelar ska tas bort från det som i efterhand blivit kommunens mark.
I stämningsansökan beskriver kommunen objekten på följande sätt:
”Huvuddelen av Objekten utgörs av anläggningar av enkel beskaffenhet som med lätthet och enkla redskap kan avlägsnas från området. Några av anläggningarna kan kräva en något större arbetsinsats men inget av Objekten kräver enligt Kommunens uppfattning en större arbetsinsats än att den kan utföras inom sex månader…”
Bland de berörda objekten finns samtidigt delar som enligt Jannes aktuella inlagor ingår i en sammanhängande stödmurs- och släntkonstruktion. Det har gjorts gällande att ett partiellt borttagande kan påverka släntstabiliteten och att en geoteknisk utredning därför behövs innan sådana ingrepp görs.
Ravinen löper längs en betydande del av Jannes fastighet och fastighetsgränsen korsar på flera ställen gångar, konstruktioner och bäckfåran. Bäckens sträckning går in och ut över fastighetsgränsen. För den som vill använda området som passage är terrängen svår på flera ställen och de stenlagda gångar och broar som Janne anlagt har stor betydelse för framkomligheten.
Lunds kommun har hittills inte kunnat visa något separat dokumenterat materiellt beslut om att väcka talan i T 1001-25. Det finns fullmakter och mejl med klartecken till kommunens ombud, bland annat ett ”Kör vidare!” i juni 2024 och ett senare klartecken i november 2024. Kommunens egna senare besked har därför lämnat oklart vilket av dessa ställningstaganden som utgjorde det materiella beslutet att väcka talan. I det material som hittills identifierats går det inte heller att se att själva beslutet att väcka talan anmälts till kommunstyrelsen.
Jannes fall är nu föremål för en rättsprocess. Om kommunen får gehör för sina borttagningskrav kan följderna bli betydande både ekonomiskt och tekniskt. Det finns redan underlag som visar på omfattande kostnader för borttagande av vissa anläggningar, och i den aktuella processen har det dessutom gjorts gällande att flera av de berörda delarna ingår i en sammanhängande stödmurs- och släntkonstruktion vars partiella rivning kan kräva geoteknisk utredning.
Om besöket
Jag besöker Janne en varm sensommardag i augusti, med på besöket är också en engagerad medlem i Villaägarna som tillsammans med andra söker stötta Janne i kampen för sitt hus.
Vi vandrar genom ravinen på de stenlagda gångar som möjliggör passage fram till Jannes hus. Janne berättar sin historia och jag försöker förgäves ta bilder som kan fånga ravinens skönhet och hotbild. Vi följer tomtgränsen vilken skär genom gång, veranda och den turkiska hamam-byggnad som byggts lite längre ner. Vi kommer till den punkt där tomtgränsen går över bäcken.
För den som tar del av berättelsen är det svårt att inte fundera över vad kommunen hoppas uppnå med sitt krav gentemot Janne. Den aktuella ravinen är omkring 170 meter lång men bara cirka tre–fyra meter bred. Den fungerar som vatteninlopp till Tegelbruksparken. Bäcken löper genom den smala ravinen och nivåskillnaderna gör delar av sträckan svårframkomliga.
Det väcker också en större principiell fråga för villaägare: vad händer när en kommun under lång tid medverkar till en lösning, en familj inrättar sitt hem och sitt liv efter den och kommunen senare byter linje? Om kommunen får igenom sin linje väntar kostnader för flera miljoner vilket också reser frågan om proportionalitet såväl som selekteringen av kommunens konflikter. Ravinen är också en levande vattenmiljö med ett omfattande kräftbestånd och annat djurliv. Alla eventuella ingrepp i bäckfåran och den omgivande miljön måste ta hänsyn till hur detta påverkar livsmiljön för ravinens djurliv.
I varje kommun ger kartor över fastighetsgränser otaliga exempel på tomtöverskridanden som oavsiktligt eller avsiktligt uppstått. Ska kommuner gå in i alla dessa fall med samma energi som de gjort i Jannes fall?
Jonathan Lindgren
samhällspolitisk expert, Villaägarnas Riksförbund
