Om knappt 20 år ska Sveriges elsystem kunna leverera mer än dubbelt så mycket el som i dag. Det kräver stora investeringar i både elproduktion och elnät. Men i diskussionen om elektrifieringen hamnar en avgörande fråga i skymundan: Vem ska betala?
I dag använder Sverige omkring 140 TWh el per år. Regeringens planeringsmål utgår från en elanvändning på 300 TWh år 2045. Det innebär en möjlig fördubbling på bara två decennier, med historiskt stora investeringar i energiinfrastruktur som följd.
Riskerar hushållen att få betala för industrins expansion?
En stor del av kostnaderna för elsystemet fördelas i dag mellan elkunderna. Även nätinvesteringar som behövs för att ansluta nya stora elanvändare kan delvis finansieras kollektivt av nätkunderna, alltså du och jag. Med en så omfattande utbyggnad framför oss finns en risk att hushåll och mindre företag får bära en oproportionerligt stor del av kostnaden för investeringar som framför allt görs för ett begränsat antal elintensiva verksamheter, exempelvis datacenter och stora industriprojekt.
Det här är en rättvisefråga som förtjänar betydligt större uppmärksamhet än den får i dag.
En rimlig utgångspunkt vore att den som orsakar kostnader för utbyggnaden av elnätet också ska bära dem. Om en ny verksamhet kräver omfattande investeringar i elproduktion eller elnät bör kostnaderna i första hand belasta den verksamheten, inte automatiskt vältras över på övriga elkunder.
Vem tjänar egentligen på utbyggnaden?
Att internationella företag vill etablera sig i Sverige är inte förvånande. Sverige erbjuder relativt låga elpriser, hög leveranssäkerhet, ett kallt klimat och god tillgång till fossilfri el. Ur företagens perspektiv är det rationellt att investera här. Men det som är rationellt för ett enskilt företag är inte nödvändigtvis optimalt för Sverige.
Det handlar heller inte enbart om företagens egna investeringsbeslut. Genom planeringsmål, nätutbyggnad, stödprogram och reformerade tillståndsprocesser bidrar staten och dess myndigheter aktivt till att möjliggöra expansionen.
Trots det handlar energidebatten nästan uteslutande om hur den ökande efterfrågan ska mötas. Ska vi bygga kärnkraft eller vindkraft? Hur snabbt kan elnäten byggas ut? Hur kan tillståndsprocesserna kortas?
Men innan vi diskuterar hur den ökande efterfrågan ska mötas behöver vi pröva vilka investeringar som är samhällsekonomiskt motiverade och hur kostnaderna ska fördelas.
För hushållen kan konsekvenserna bli kännbara. En ökad efterfrågan på el kan pressa upp elpriserna, samtidigt som omfattande investeringar i elnäten riskerar att driva upp nätavgifterna. Kostnaderna för ny energiinfrastruktur kommer ytterst att bäras genom elpriser, nätavgifter eller skatter, medan en stor del av nyttan kan tillfalla enskilda företag och verksamheter.
Även markanvändningen behöver diskuteras. Om framtidens elsystem byggs ut med vindkraft påverkas människor som bor i närheten av anläggningarna. Oavsett produktionsslag behöver nya ledningar dras genom kommuner, skogar och över privat mark.
Elomställningen måste vara rättvis
Elektrifieringen är därför inte bara en fråga om teknik eller energimängder. Den handlar om fördelningspolitik, samhällsekonomisk effektivitet och i grunden om legitimiteten för hela energiomställningen.
Innan investeringar för hundratals miljarder kronor genomförs måste vi diskutera vilka verksamheter som ska prioriteras, vilken samhällsnytta investeringarna ger och hur kostnaderna ska fördelas. Den diskussionen måste föras öppet, inte minst eftersom dagens elkunder riskerar att få vara med och finansiera en utbyggnad som i första hand gynnar andra.
Elektrifieringen framställs ofta som ett tekniskt projekt, men i själva verket är den ett politiskt vägval. När staten planerar för ett elsystem som är mer än dubbelt så stort som dagens måste samhällsnyttan och kostnadsfördelningen prövas innan investeringarna genomförs. Den som orsakar stora kostnader för elsystemets utbyggnad måste också bära en rimlig del av dem. Hushållen ska inte automatiskt få betala för elintensiva företags expansion.
Helen Forslind, chefsekonom på Villaägarnas Riksförbund
