Med hänsyn till samhällsspridningen av covid-19 (Corona) kan öppettider och svarstider ändras med kort varsel.

Villaägarna bevakar utvecklingen noga och följder de rekommendationer som utfärdas av regering och myndigheter. Vi ber om förståelse för ovan nämnda åtgärder.

Historisk överblick

EN HISTORISK ÖVERBLICK ÖVER KRISTINEHAMN

Den 29 oktober 1642 utfärdade drottning Kristinas förmyndarregering stadsprivilegier för Bro och förklarade, att samhället till drottningens ära skulle kallas Christinehamn.

Stadens tidigare namn Bro härstammar från en bro som byggdes över ån Varnan. Bro var genomfartsort på vägen till Norge. En gård Bro nämndes i ett pergamentbrev daterat 30 september 1362.

Under medeltiden hade Bro sin största betydelse som marknadsplats. Hertig Karl hade så tidigt som på 1570-talet anlagt hytta och hammarsmedja invid marknadsplatsen. Järnets väg från Bergslagen till Vänern drev fram stadsbildningen. Därifrån skulle Bergslagens produkter skeppas över Vänern för att genom Göta älv nå öppna havet.

Stadens närmaste omgivningar var jordbruksbygd men omgavs under många århundraden av de många stångjärnshamrarna. Dess centrum blev järnvågen i Christinehamn. 

År 1633 blev Peter Flygge tullnär vid Bro marknadsplats och hamn. En av hans första åtgärder för att bevaka kronans intressen vad tullpengarna beträffade var att sätta upp tullbommar och staket.  Dessa åtgärder blev illa sedda av lantbefolkningen. Ett vilt tumult uppstod vid den sedvanliga höstmarknaden 1638.

Peter Flygge anmälde upproret till förmyndarregeringen och en kommission med bl.a. Gabriel Gustafsson Oxenstierna tillsattes. I och med denna händelse fick denne regeringsrepresentant upp ögonen för platsens belägenhet och betydelse för sjöfarten. Förslag till en stad vid Bro framlades.

Bro var en viktig handelsplats. Järnexporten och spannmålsimporten hade ökat. Staden anlades för sjöfartens skull. Staden fick också i sitt vapen en "båjort med sine fulle segel gående uti brusande sjövågen". (Samma bojort, som prydde privilegiebrevet pryder denna skrift).

Det tidigare nämnda staketet var 2 453 m långt. Det gick utmed de så kallade Staketgatorna. Till en början var Staketgatorna inga egentliga gator utan endast smala gångvägar. Staketen var både dyra och besvärliga att underhålla och blev ganska snart ersatta av stadsdiken. 

Tullportar fanns i norr och söder vid nuvarande Kungsgatans början och slut. Vid Korsälven, sammanflödet mellan Varnan och Lötälven, inrättades en Sjötull. Det hus som nu kallas Sjötullen uppfördes något längre från älven efter stadsbranden 1804. Staketet nämns sista gången år 1718 då borgmästare Sven Lagerlöf lät reparera och rödmåla det till kung Karl XII:s ankomst samma år. 

Tullportarnas stolpar stod kvar till slutet av 1850-talet. Då flyttades de till den nybyggda kyrkan och där finns de i kyrkogårdsmuren utefter Östra Staketgatan.

År 1686 överflyttades fastingsmarknaden från Karlstad till Christinehamn. 
Under några vårveckor utökades stadsbefolkningen med myndighetspersoner, köpmän och brukspatroner från när och fjärran. 

Christinehamn blev huvudort för den värmländska järnhanteringen och den plats där världsmarknadspriset på järnet fastställdes. Fastingsmarknaden upphörde 1903.

Stadsplanen som utstakades på 1600-talet var en rutnätsplan med rektangulära kvarter lätt anpassade till älvarna Varnans och Lötälvens lopp och sammanflöde. Denna äldsta stadskärnas form behölls till 1975 då en ny gata, Assemblégatan, tillkom.

Bostadshusen var under 1700-talet och långt in på 1800-talet små och oansenliga. 
De var täckta med näver och torv eller i enstaka fall skiffer. Tomterna var bebyggda med uthus, ladugårdar, stall och svinhus. Gatorna var utan trottoarer och saknade rännstenar.

Södra och Norra torgen fick stenbeläggning på 1670-talet. Under 1700-talet blev Kungsgatan eller Storgatan, som den då hette, stenlagd.

År 1742 firades de 100 åren med tacksägelse över att staden "stått utan att på den tiden hafva lidit någon svår anstöt hvarken af eldsvåda eller annan olycka". 

Men år 1777 brann stadsdelarna på båda sidor om Varnan. Därefter har Christinehamn flera gånger drabbats av svåra eldsvådor, varigenom många kulturhistoriskt intressanta byggnader gått förlorade, nämligen åren 1804, 1811, 1812 och 1893.

År 1793 uppsattes fyra stolpar med rovoljelampor på de två broarna vid torgen. Det var den första ytterbelysningen. (På 1870-talet var 76 lampor uppsatta).

Christinehamn hade ganska länge ett lantligt utseende med låga trähus omgivna av täppor och uthus och med kålgårdar och åkrar i närmaste utkanterna.

År 1893 var den sista stora branden. Då brann ett femtiotal gårdar ner till grunden. De låg på båda sidor om Kungsgatan.

Undan branden klarade sig: Den under 1700 och 1800-talen omfattande magasinbebyggelsen vid älvstränderna, de båda Källgårdsskolorna som var byggda av timmer och försedda med skiffertak, byggda åren 1870 och 1889, Hovslagaresmedjan vid Tegelslagaregatan, Nya Kyrkan som 
var färdigbyggd 1858 och kvarteret utmed Kungsgatan norr om Nya Kyrkogatan.

Efter branden 1893 passade man på att bredda Kungsgatan och bygga stenhus i tre våningar. Många av dessa har rivits och bytts ut under efterkrigstiden och fram till våra dagar. 
Hus som rivits utefter Kungsgatan är: Westerlunds järnhandel, Wermlandsbanken , konsul Janssons hus, Apoteket, Metodistkyrkan och Teatern. Oersättliga kulturvärden har gått förlorade men dessa byggnader finns dokumenterade på Bildarkivet.

Vid mitten av 1800-talet lades de gamla järnbruken ned och sågverksindustrin började blomstra. Kristinehamn blev en viktig utskeppningshamn för sågverks och trämasseindustrin. 
År 1916 fick staden en djuphamn.

På fastingsmarknaden 1847 bildades ett bolag för byggande av järnväg mellan Sjöändan och staden. Den invigdes 1850 och Nedre station byggdes 1862. År 1866 var även den Övre stationen (den nuvarande) färdig och den 1 december kom det första persontåget till staden och nordvästra stambanan Laxå-Christinehamn var därmed invigd. Inlandsbanan öppnades för trafik 1873 till Storfors och 1891 till Mora. Christinehamn hade också börjat utvecklas till en industristad.

År 1857 biföll riksdagen stadens begäran om läroverk och 1862 stod skolhuset, ritat av byggmästare C. Lundmark, färdigbyggt. (Rivet 1915). Nytt läroverk 1915, ritat av arkitekten Bror Almqvist. Tillbyggt och renoverat 1996.

År 1884 startades en undervisningsanstalt för blinda män. Hantverksskolan för blinda eller Blindskolan var inrymd i ett gammalt borgarhus av kärnfura. Där fanns en gårdsplan med inbyggd port, fyrkantlängor och svalgångsförsedda ekonomibyggnader av ålderdomlig karaktär. (Rivet 1975).

Kristinehamns Praktiska Skola (KPS) fick sin första egna byggnad 1883. Skolan brann ner 1893 i den stora stadsbranden. Nya lokaler stod färdiga 1906.

En unik 1880-talsmiljö finns bevarad på Marieberg. Hospitalet för sinnessjuka grundades 1887. Hovintendenten Axel Kumlien hade utfört ritningarna.

Det är nu mer än 350 år sedan staden erhöll sina stadsrättigheter.