Det är bra att regleringen nu ska skärpas. Men det räcker inte.
Problemet är att den nya modellen inte gör något åt de höga priser som redan byggts upp under många år. Hushåll vars nätägare passat på att maximera intäkterna förväntas alltså leva vidare med priser som vuxit fram ur ett regelsystem som Ei nu själva bedömer som bristfälligt.
Under perioden 2024–2027 tillåts elnätsbolagen höja avgifterna med omkring 40 procent. Det är följden av en för svag reglering där kostnadsindex för elnätsinvesteringar drog iväg snabbare än konsumentprisindex utan att regelverket lyckades hantera det. Resultatet blev att nätavgifterna steg år efter år, även när bolagens kostnader inte gjorde det.
Det är mot den bakgrunden vi sett mycket kraftfulla avgiftshöjningar de senaste åren, med årets höjningar från Vattenfall och E.ON som tydliga exempel: statliga Vattenfall höjer elnätsavgiften med hela 14 procent, medan E.ON höjer sina redan mycket höga avgifter med 5 procent.
40 kronor per hundralapp blev ren vinst hos E.ON
Det motiveras med investeringar i elnätet. Men granskar man deras årsredovisningar ser man att E.ON 2024 redovisade en omsättning på 14 miljarder kronor, varav 5,5 miljarder var ren rörelsevinst i nätverksamheten. Det motsvarar en rörelsemarginal på nära 40 procent, alltså nästan 40 öre i vinst på varje krona som hushållen betalar i nätavgift.
Så höga marginaler är ovanliga i vilken bransch som helst. Och i en reglerad monopolverksamhet där kunderna inte ens kan byta leverantör är de extremt anmärkningsvärda. Vattenfall, med sin 14-procentiga höjning och en rörelsemarginal på omkring 17 procent, ligger dessutom kvar på ungefär samma nivå som tidigare när det gäller investeringar i elnätet. Det är svårt att tolka detta på annat sätt än att bolagen passar på att maximera sina intäkter under den sista regleringsperioden innan de skärpta reglerna träder i kraft.
Kan inte bortförklaras med "investeringsbehov"
Att elnäten behöver byggas ut är självklart. Men de kraftiga prisökningar som nu rullas ut kan inte förklaras av investeringsbehoven. Det visar inte minst flera välskötta kommunala nätbolag som står inför samma långsiktiga utmaningar men ändå inte höjer priserna alls, eller höjer betydligt mindre. Deras avgiftsnivåer ligger dessutom redan långt under de stora bolagens.
Det är alltså inte en teknisk nödvändighet att höja priserna så kraftigt. Det är ett ägarbeslut som möjliggjorts av ett regelverk som inte varit tillräckligt starkt. Därför måste en central fråga ställas: Varför ska hushåll på en monopolmarknad tvingas ligga kvar på prisnivåer som uppstått genom en reglering som Ei inte längre bedömer som rimlig?
Att bara dämpa ökningstakten framåt räcker inte. De höga nivåer som redan byggts upp kommer annars att fortsätta belasta hushållen i många år. Legitimiteten i hela regelverket kräver att den nya modellen också kan pröva och korrigera dagens prisnivåer när avgifterna inte står i rimlig proportion till kostnader och risk.
