En effektavgift innebär att en kund inte längre bara ska hålla koll på elpriser och hur mycket el som används under en månad. De ska också hålla reda på hur mycket el som används vid en och samma tidpunkt. Det är i teorin en styrsignal. I praktiken riskerar det att bli en straffavgift på helt normala situationer i ett vanligtliv.
Det är nämligen så människor lever. Huset ska värmas. Man duschar efter träningen. Tvätten ska in i tumlaren, middagen lagas och barnen sätter sig vid sina speldatorer. När mycket sker samtidigt ökar effektuttaget. Det är så livspusslet ser ut. Men i dagens modeller kan så lite som en enda normal kvällstopp leda till att nätavgiften skjuter i höjden. Det är inte rimligt.
Typiskt sett är många elnät som mest belastade under vintermånadernas kalla vardagar. Ändå finns det energibolag som slentrianmässigt infört effektavgifter veckans alla dagar, året runt. Alltså även på sommaren när nätet ofta är som minst belastat.
Energimarknadsinspektionens egna råd är egentligen glasklara på denna punkt. I myndighetens vägledning står det uttryckligen att om effekttoppen uppkommer när nätet inte är belastat anser Ei att det inte finns något syfte med att kunden får en högre effektavgift. Trots det inför allt fler elnätsbolag avgiftsmodeller där alla vardagstimmar räknas, oavsett hur nätet är belastat i verkligheten.
Grunden till problemet är att Energimarknadsinspektionen inte har definierat vad som menas med att ett nät är belastat. Är det vid 80 procent av maxkapaciteten? 90 procent? Eller vid risk för överlast? I dag saknas en sådan tydlig definition, vilket lämnar fritt tolkningsutrymme för varje enskilt elnätsbolag. Följden blir att styrsignalen, som skulle bidra till ett effektivare nät, i stället upplevs som godtycklig av kunderna.
Effektavgiften är ännu i sin linda, och enligt Energimarknadsinspektionen är det 21 elnätsbolag som infört den för kunder med säkringar upp till 25 ampere.
Förändringar kommer säkert att ske. Men en generell brist är att många bolag fortfarande använder väldigt få mätpunkter, ibland bara en enda under månadens alla 744 timmar. Ett hushåll kan alltså göra allt rätt i 30 dagar och ändå få avgiften styrd av en enda timme under en kväll, när vardagen inte gick ihop. Det är inte ett effektivt incitamentssystem. Det är mer av ett lotteri. Och det är inte vad effektavgifter var tänkta att vara.
Det finns en EU-reglering i botten, som tvingar Sverige att införa effektavgifter. EU säger dock inte hur Sverige ska konstruera effektavgifterna. Det är upp till Sverige. Och det finns saker som måste ske för att systemet ska få ökad legitimitet:
Energimarknadsinspektionen måste säkerställa att effektavgifter bara tas ut när nätet faktiskt är belastat. Myndigheten måste dessutom förtydliga när ett nät ska anses vara belastat. Dessutom bör Ei förorda fler mätpunkter, för att få en rimligare modell ur ett kundperspektiv.
Effektavgifter kan vara ett verktyg för att jämna ut belastningen på elnätet, om än trubbigt. Men då måste regleringen spegla hur människor faktiskt lever sina liv och hur elnäten faktiskt är belastade. Det finns idag elnätsbolag som använder sex mätpunkter. Ett stort kommunalt bolag som Tekniska verken i Linköping använder sig av fem.
Även fem eller sex mätpunkter kan upplevas som för få från kundsidan, och bör därför vara en minsta utgångspunkt för alla de elnätsbolag som nu är på gång att rulla ut sina effektavgifter. Annars riskerar avgiften att bli en kostnad utan styrning.
För varför ska hushållen ens bry sig om en avgift som de i praktiken inte kan påverka? I längden riskerar det att urholka förtroendet för hela nätregleringen och i förlängningen även för svensk energipolitik.
Håkan Larsson, samhällspolitisk chef, Villaägarnas Riksförbund
