Det hela är väldigt märkligt. Riksbanken har nämligen under lång tid själva haft som uttalad strategi att hålla reporäntan låg, just för att människor ska låna och konsumera mer. Tanken är att detta ska få fart på inflationen. Men när hushållen nu agerar precis som Riksbanken vill, ja då föreslår Riksbanken att de ska bestraffas med höjd fastighetsskatt!
Samtidigt finns det saker som nämns i Riksbankens rapport som bör åtgärdas. Finansinspektionen bör exempelvis ställa högre krav på bankernas bruttosoliditet, för att bankerna ska kunna stå emot kriser bättre. Rämnar banker, är det annars landets skattebetalare och husägare som får stå för notan. Som på 90-talet. Åtgärder behövs också för att öka utbudet av bostäder som efterfrågas. Och naturligtvis måste också en allt för snabb skuldtillväxt dämpas.
Men vägen till minskad utlåning går inte via höjd fastighetsskatt. Ska utlåningen dämpas måste Riksbanken angripa roten till problemen, nämligen bankerna. Och det har ju gjorts förr. På 50-talet, då Riksbanken av politiska skäl inte fick höja räntan för att kyla av ekonomin, infördes exempelvis restriktioner på bankernas utlåning, så som en kassareserv på 50 procent och utlåningstak.
Ett annat sätt att angripa roten till den höga utlåningen, är att se över Riksbankens egna räntepolitik. Det har nu gått 27 år sedan dagens penningpolitiska mål infördes. Men alla penningpolitiska mål (metallmyntfot, fast växelkurs etc.) har ett ”bäst-före-datum”. Det som fungerar ett årtionde, leder förr eller senare alltid till både oväntade och oönskade effekter. Riksbankens rapport och förslag på lösningar, visar med all tydlighet att dagens penningpolitik nått vägs ände. Det förefaller vara dags att se över det penningpolitiska målet igen.
Idag är det inflationen på konsumentpriser som styr penningpolitiken. Det är kanske ett allt för snävt mål. För att Riksbanken ska kunna ta hänsyn till skuldsättningen, bör de i större grad ta hänsyn till prisutvecklingen på bostäder när de bestämmer styrräntan. Då kan Riksbanken nämligen höja styrräntan, för att kyla av bostadssektorn om utlåningen skenar under en högkonjunktur - vilket de inte gör idag.
Oavsett vägval - alltså om Finansinspektionen beslutar om fler kreditregleringar eller om Riksbanken väljer att ta ökad hänsyn till priser på bostäder när de sätter styrräntan - kan man konstatera att höjd fastighetsskatt i alla fall inte är lösningen på den ökade skuldsättningen. En kombination av hög skuldsättning och hög fastighetsskatt skulle kasta Sverige ner i en djup lågkonjunktur om räntorna går upp. Människor skulle helt enkelt inte har råd att bo kvar och priserna skulle krascha. Att Riksbanken ens föreslår detta är hårresande.
Det är provocerande att Riksbanken utmålar hushållen som den största risken, så som de gör i sin rapport. Det vore klädsamt om Riksbanken tar sitt ansvar och inte bara pekar finger åt andra. Rapporten nämner inte med ett enda ord den riktigt stora elefanten i rummet. Nämligen att Riksbanken inte har något torrt krut kvar, när nästa ekonomiska kris kommer. De har istället valt att bränna allt krut under den gångna högkonjunkturen, i form av negativ reporänta och köp av statspapper.
Riksbanken må anse att hushållen utgör den största risken. Jag vill tvärt om påstå, att det är Riksbankens egna penningpolitik som utgör den riktigt stora risken för svensk ekonomi.
Bild: Riksbanken