En lågt skuldsatt kund bör belönas med lägre bolåneränta – inte bestraffas. Det skulle ge sunda incitament för både banker och kunder.
Det var därför ett misstag att lägga amorteringskravet på kundnivå. Ett krav på den aggregerade nivån skulle givit ett flexiblare system där bankerna gav incitament att amortera med hjälp av bättre ränta, och där en frivilligt amorterande kund hade setts som en tillgång för banken. I stället blev det ett stelbent one-size-fits-all regelverk som dessutom har inlåsningseffekter.
Systemfel ska lösas på systemnivå. Är grundproblemet för den finansiella stabiliteten att pengar kostar för lite, bör Riksbanken se över hur de sätter reporäntan. Är problemet att banksektorn lånar ut för mycket pengar ska bankerna regleras – inte kunderna. Varje detaljreglering som på individnivå riktas mot kunderna kommer att mötas av försök att koppla sig förbi reglerna – utbud och efterfrågan kommer alltid att söka nya sätt att mötas.
Att försöka hejda det med hjälp av detaljregleringar på individnivå är som att försöka hejda rinnande vatten med en kratta. Det vore mer verkningsfullt att vrida av kranen.
Därför är vi skeptiska till tanken att regleringar ska styra bolånekunder att binda räntan. Anledningen till att kunderna väljer rörligt torde vara att de vet att det genom historien bara vid något enstaka tillfälle har lönat sig att binda räntan.
Svårt att förutse effekterna
Att tvinga in kunderna i bundna räntor strider mot principer om äganderätt och fri avtalsbildning, och ger även upphov till det ovan beskrivna ”runtkopplande” beteendet. Därmed är det svårt att förutse effekterna. Risken är att obalanserna byggs upp som tidigare men nu mer osynligt. Krångliga regler ger också inlåsningseffekter när det blir mer komplicerat att byta bank.
På samma sätt som kunderna strömmat till rörliga räntor när dessa fallit, kommer de återvända till bundna i den stund marknadsräntorna börjar röra sig uppåt. Det kräver ingen särskild reglering.
Bankskatt kan spela roll
I stället för att försöka kratta upp vattnet, bör vi komma på ett sätt att vrida av kranen. Där kan en bankskatt ha en roll att spela. Om en sådan ska införas bör det finnas en tydlig koppling till bankens systemrisk. Ju högre risk, desto högre skatt. Om den kan utformas så att bankerna inte längre nödvändigtvis tjänar mer ju mer de lånar ut, så kommer det att ge snabb effekt på utlåningen.
Landets bolåntagare har inget intresse av att bygga upp obalanser i makroekonomin. Men verktygen som används för att hejda detta måste angripa roten till problemen, snarare än symtomen. Vi ser fram emot sådana åtgärder.
Jakob Eliasson
Samhällspolitisk chef, Villaägarnas Riksförbund
Håkan Larsson
Boendeekonom, Villaägarnas Riksförbund
Läs repliken på di.se Villaägarna: Fel tvinga kunderna binda lånen