Kulturminister Amanda Lind (MP) informerade den 3 april om regeringens ansträngningar för att hålla tidningarnas kostnader nere och att de är angelägna om att hitta en långsiktig lösning för frågan om returpapper. Det är lovvärt, men låt inte den enes lösning bli den andres boja.
Att den som belastar miljön också ska betala för det är en bärande idé i vår miljölagstiftning. Det görs extra tydligt i olika producentansvar, som det för returpapper vilket infördes redan1994. De som sätter en trycksak på marknaden pekas också ut som ansvariga för att samla in och återvinna den.
Under många år har också tidningsproducenterna tacksamt tagit emot returpapper som hushållen sorterat ut. Återvinningen har bevisats vara bra för miljön jämfört med att använda jungfruligt material.
2018 beslutade regeringen att detta producentansvar äntligen ska gälla fullt ut och att det ska bli enklare för hushållen att göra rätt. Istället för att behöva bära iväg sina tidningar till en återvinningsstation ska bostadsnära insamling erbjudas till alla bostadsfastigheter och det ska betalas av producenterna, detsamma gäller förpackningar. Med start 2021 och senast 2025 ska alla hushåll enligt den nya förordningen ha återvinningen runt knuten. Det är en viktig reform, som kan öka materialåtervinningen markant.
Många kommuner och fastighetsägare har på eget initiativ och för egna pengar redan infört bostadsnära insamling av såväl förpackningar som tidningar som en service till de boende. Det har visat sig ge bra resultat – sambandet mellan nära avfallsinsamling och hög återvinning är glasklart.
När efterfrågan på tryckt media nu minskar, reklamintäkterna viker och världsmarknadspriserna på returpapper sjunker vill pappersproducenter och tidningsutgivare plötsligt slippa undan, inte bara kraven på utökad service utan hela ansvaret för insamling och återvinning. Det blir för dyrt, menar de. När producenterna nu tvingas ta sitt fulla ansvar, och de faktiska kostnaderna blir uppenbara, då backar de.
Men tanken med producentansvaret har aldrig varit att det ska upplösas när det inte längre är ekonomiskt fördelaktigt för aktörerna. Att ta bort ett producentansvar rimmar också illa med ambitionerna om att skapa en cirkulär ekonomi, där näringslivet säger sig vilja spela en avgörande roll.
Tidningarnas upplagesiffror må ha pekat nedåt de senaste åren men det är fortfarande betydande mängder vi pratar om: 2018 samlades 218 000 ton returpapper in för återvinning, nästan lika mycket som mängden glasförpackningar och betydligt mer än mängden pappersförpackningar.
Bra avfallshantering kostar
En siffra som nämnts för att bygga ut den bostadsnära insamlingen för returpapper är 450 miljoner kronor. Dessa miljökostnader vill alltså tidningsbranschen lasta över till kommunerna och fastighetsägarna. Det bryter mot lagstiftningens principer om att det är förorenarens ansvar att betala. Få kommuner lär kunna axla detta, risken är att hundatusentals ton tidningar varje år istället hänvisas till restavfallet – resurser kommer bokstavligen att gå upp i rök.
I dessa dagar, då hela samhället utsätts för svåra påfrestningar på grund av Corona-krisen, är det uppenbart att Sverige behöver sina informationsbärare. Självklart ska papperstidningarna stöttas, men varken kommunerna, fastighetsägarna eller de boende kan ta på sig att bära det. Lösningen är inte ett grundläggande systemskifte genom att utradera ett kvartssekel gammalt producentansvar.
Istället måste staten kliva in med stöd som garanterar den fria pressen och demokratin, det är där ansvaret för att lösa problemen med en annalkande tidningsdöd ligger.
Tony Clark, vd Avfall Sverige, David Sjöqvist, rådgivare, miljö och teknik, Bostadsrätterna, Rikard Silverfur, chef för utveckling och hållbarhet, Fastighetsägarna
Magnus Ulaner, miljöchef, HSB, Jennie Wiederholm, utredare i miljö- och energifrågor, Hyresgästföreningen, Karolina Brick, miljöchef, Riksbyggen, Patrizia Finessi, expert miljö, fastighet och boende, Sveriges Allmännytta och Håkan Larsson, chefsekonom, Villaägarna
